Penningbrott -podcastens textversion 1/3

Detta podcastavsnitt består av flera verkliga fall, som har kombinerats till en fiktiv berättelse. I avsnittets produktion har använts bakgrundsmaterial, från vilket ursprungliga källor samt uppgifter som hänvisar till verkliga personer och fall har ändrats för att skydda personernas integritet. Det här avsnittet diskuterar farorna med lätta pengar – existerar “lätta pengar” överhuvudtaget? Hur kan en vanlig ung människas liv förvandlas av en spännande och ytligt sett ofarlig, men ogenomtänkt väntjänst, när allt inte går som planerat? I avsnittet får du höra hur praktiskt taget vem som helst kan bli inblandad i ett brott oavsiktligt. Vad kan ett vänligt försök att hjälpa någon annan leda till i värsta fall? Detta är podcasten ”Penningbrott”. 

Nina gick i första klass i gymnasiet och hade en helt vanlig tisdag på skolan. Under lektionerna fokuserade hon på undervisningen med varierande framgång, och rasterna tillbringade hon tillsammans med sina kompisar, tittade på TikTok-videor och pratade om vad som hade hänt under veckoslutet. På eftermiddagen, mitt under lektionen, vibrerade Niinas telefon och signalerade att hon fått ett meddelande. Meddelandet var från hennes pojkvän, Eero. Eero hade just fyllt arton, och det unga paret hade vid det här laget varit tillsammans i ungefär ett år, även om de hade känt varandra sedan barndomen. Ungdomarnas föräldrar var goda vänner med varandra, och familjerna hade tidigare bland annat åkt på skidsemester i norr och gjort solfyllda resor till söder tillsammans. Känslorna mellan ungdomarna hade blossat upp senare, och trots åldersskillnaden på ett par år hade föräldrarna också godkänt förhållandet, eftersom de visste att båda var smarta, artiga och ansvarsfulla ungdomar. 

Eeros meddelande gjorde Niina upprymd. I meddelandet stod det: 

”Vill du följa med mig till Helsingfors på fredag?” 

Niina och Eero bodde i Kemi, cirka 700 kilometer från Helsingfors, och resor till huvudstaden var på intet sätt vanliga, tvärtom. Tanken att hon ens för ett tag skulle kunna komma bort från ”småstadshålan”, som Niina kallade sin hemstad, var frestande, och Niina tvekade inte när hon skrev ett svar till sin pojkvän: 

”Absolut! Men varför Helsingfors?” 

Eero föreslog att han skulle plocka upp Niina när hennes skoldag var slut och att han då skulle berätta mera.  

Eero själv var född och uppvuxen i Helsingfors, men när hans far hade fått ett mycket bra jobberbjudande från Kemi fem år tidigare, hade hela familjen flyttat till Kemi. Som man kan förvänta sig hade Eero, då 13 år, inte alls gillat idén: alla hans kompisar och hobbyer var i Helsingfors. Han kände att hans föräldrar, utan att tänka på honom alls, bara slet ut honom ur allt som var bekant för honom och tvingade honom att börja ett nytt liv mitt i ingenstans. Eero hade också klargjort sin åsikt för sina föräldrar, som hade försökt blidka sin son med spelkonsoler och andra gåvor, och sist och slutligen hade Eero bara fått acceptera att Kemi skulle bli hans nya hem. Eero hade ändå hållit kontakten med sina bästa vänner i huvudstadsregionen och kommunicerade ständigt med dem genom olika appar. En av dessa kompisar hade nu kommit till Eero med ett förslag: kunde Eero, som bodde mycket nära den svenska gränsen, hämta en last snus från kompisens bekanta och transportera den till honom i Helsingfors? Som lön för mödan lovade kompisen att Eero skulle få 500 euro. 

”Det är lätt som en plätt. Folk transporterar snus hela tiden och ingen bryr sig om sånt. Åtminstone inte om man bara åker till gränsen en gång – de har mycket bättre saker för sig än att hålla utkik efter något som det här”, försäkrade kompisen Eero. 

Eero var fullt medveten om vad som hände kring Torneå och Haparanda, på gränsen mellan Finland och Sverige. Han hade själv bekanta som ständigt åkte till Sverige för att hämta snus och sedan sålde det till sina egna kompisar. Trots att Eero själv aldrig hade rört vid snus, och bara hade provat röka en gång, var det något i förslaget som fascinerade honom. Eero hade alltid varit en stereotypisk snäll pojke, som följde reglerna och lydde sina föräldrar, och han visste väl att snusresan som föreslogs honom inte var laglig. Eero höll också med sin kompis om att han, en anständig son till en anständig familj, som bara skulle besöka Sverige en gång, definitivt inte skulle åka fast, så Eero resonerade att resan egentligen bara erbjöd honom lite extra spänning i en annars väldigt tråkig vardag. Eero, som just hade fått sitt körkort, var också ivrig att få köra en längre sträcka, och till Helsingfors av alla ställen! ”Varför inte?” tänkte han och svarade jakande på sin kompis erbjudande. 

Eero berättade samma historia för Niina efter att ha hämtat henne från skolan på tisdag. Niina sa att hon definitivt skulle hänga med, och eftersom resan från Kemi till Helsingfors skulle ta åtta timmar åt ett håll utan pauser, var Eero mer än tacksam för resesällskapet. Eero föreslog att Niina skulle skolka från skolan på fredagen så att de kunde åka iväg tidigt på morgonen. Nina visste att hennes föräldrar skulle bli arga när de fick reda på att hon hade skolkat, men när skulle hon annars kunna besöka Helsingfors – och tillsammans med Eero? Niina var såld senast när Eero lovade att han skulle köpa något fint till henne med sin belöning på 500 euro, och så började det unga paret planera sin fredagsresa. 

Parets plan var följande: 

Först skulle de köra till Torneå för att hämta snusleveransen, och därifrån skulle de fortsätta till Helsingfors och så tillbaka. Oavsett hur snabba de skulle försöka vara, skulle resan fortfarande ta nästan ett dygn. Ungdomarna var alltså tvungna att se till att föräldrarna inte ringde efter dem hela tiden och krävde att de skulle komma hem. Både Niina och Eero informerade sina föräldrar i förväg om att de på fredagen skulle gå rakt från skolan till sina vänner, sova över där, och inte skulle komma hem förrän på lördag förmiddag. Utöver detta hade Eero bett sin kompis att låna ut sin bil till dem, eftersom han naturligtvis inte kunde använda sina föräldrars fordon – en av dem skulle säkert ha märkt om 1500 kilometer extra plötsligt hade dykt upp på bilens mätare. Eeros och Ninas avsikt var att starta tidigt på fredagsmorgonen, först köra till Torneå för att hämta snuslasten, ta den till den överenskomna mötesplatsen i Helsingfors, och sedan köra tillbaka till Kemi. Ungdomarna räknade med att de skulle ha tillräckligt med tid att stanna ett par gånger på vägen, så att de ändå skulle vara tillbaka i tid på lördagsmorgonen. Planen lät bra i deras öron, men allt gick inte som planerat. 

Klockan var åtta på morgonen när Eero tog sin lånebil till Ninas hus och plockade upp henne. Eero hade fått ett meddelande från sin kompis med adressen till ett egnahemshus i Torneå, där snuset skulle hämtas, tillsammans med instruktioner om hur man skulle hantera lasten. När Eero körde in på gården väntade där redan tre vuxna män som Eero inte kände till från förut. Männen öppnade dörren till ett förråd som stod på gården och började bära snuslådor till bagageutrymmet på Eeros bil. Det fanns så många stora papplådor att Eero själv inte längre kunde hålla räkningen. Det fanns för många lådor för att passa in i bilens bagageutrymme, så resten av lådorna lastades i bilens baksäte. När packningen var klar startade Eero bilen igen, backade ut från gården, och så kunde den långa resan mot Helsingfors börja.  

Eero och Niina hade bara kört i mindre än en timme och hade knappt passerat Kemi, när Eero märkte att en polisbil närmade sig medan de väntade i en korsning. Kallsvett bröt genast ut på Eeros panna – ett möte med polisen var det sista han ville just då. Han tyckte det var bäst att stanna i korsningen lite längre så att polisbilen säkert hann passera dem innan de fortsatte sin resa. Men Eero hade otur. Han visste nämligen inte att kompisen vars bil han hade lånat hade glömt att betala de lagstadgade fordonsskatterna, och bilen var därför inte trafikduglig. Poliserna som mötte Eero på vägen hade uppenbarligen, på en annars lugn morgon, matat in registreringsuppgifterna för bilen som Eero körde och märkt de obetalda skatterna, varefter de bestämde sig för att stoppa Eero och prata med honom. Polisen parkerade sin bil vid sidan av vägen, och en av poliserna kom till förarsidans fönster och bad Eero att öppna det. Eero, som med all sin kraft försökte dölja sin nervositet, rullade ner fönstret. Polisen hann knappt öppna munnen när en stark lukt av snus strömmade ut ur bilen. En snabb blick på bilens baksäte räckte. 

”Stäng av motorn, stig ut ur bilen och öppna bakluckan, tack”, instruerade polisen Eero, som lydde med darrande händer. 

Polisen rev upp en papplåda och avslöjade 27 torn av starkt Odens-snus inuti. Det fanns totalt 23 lådor till i bilens bagageutrymme och i baksätet, och innehållet i var och en av dem var likadant. Totalt hade Eero och Nina alltså 621 torn, eller 99,36 kilo, snus i bilen. Polisen hade inget annat val än att konfiskera lasten och gripa både Eero och Niina misstänkta för smuggling och skattebedrägeri. Ungdomarnas största rädsla, att deras föräldrar skulle få veta, förverkligades också, eftersom myndigheterna hade en skyldighet att kontakta vårdnadshavarna till Niina, som fortfarande var minderårig. Eero och Niina tittade på varandra som om de tänkte: 

”Hur i hela friden hamnade vi här?” 

Förundersökningen av ärendet överfördes från polismyndigheterna till Tullen. Båda de gripna ungdomarna var tämligen tysta under förhören. Eero vägrade att berätta för myndigheterna vem personen som han hade fått uppdraget av var, eftersom han inte ville ställa till med några problem för sin långvariga kompis. Han sa att han inte visste vem männen som lastade snuset var, och enligt hans egna ord kände han inte heller personen som snuset skulle överlämnas till i Helsingfors. Eero sa att de bara hade kommit överens om en mötesplats där Eero skulle vara vid en viss tidpunkt för att lämna över lasten och få sin belöning. Niina å sin sida sa att hon inte hade vetat något om snuset – hon hade bara lovat att följa med sin pojkvän på resan, inget mer. När myndigheterna frågade Nina vad hon hade antagit att lådorna innehöll, vägrade hon svara. Enligt myndigheterna var det inget tvivel om att Niina visste vad resan egentligen handlade om. 

Det är lagligt att skaffa snus för eget bruk, men den maximala mängden vid tiden då detta hände var 1000 gram per kalenderdygn, och man var tvungen att ta snuset in i landet själv. Det är därför inte lagligt att till exempel importera snus till en kompis från utlandet. När det gäller Eero och Niina var mängden snus som hittades i bilen så stor att den inte kunde ha varit avsedd endast för personligt bruk, utan snuset hade otvivelaktigt importerats för kommersiella ändamål, vilket leder till skattskyldighet. Tullmyndigheterna ansåg att det var högst osannolikt att någon skatt hade betalats på snuset och underrättade därför Skatteförvaltningen. Snus är en accispliktig produkt. Accisbeskattningen riktar sig främst till produkter som påverkar antingen miljön eller folkhälsan, och beskattningen syftar därmed också till att begränsa de problem som sådana produkter orsakar. För snus tillämpas en tobaksaccis, vilket innebär att importörer av tobaksvaror måste betala skatt på alla tobaksvaror som tas emot från utlandet. Skatten ska betalas när produkterna importeras till Finland eller när de släpps för konsumtion i enlighet med finsk lag. Skattskyldighet kan uppstå på många olika sätt, och till exempel kan en person som innehar snus eller andra tobaksvaror för vilka accis inte har betalats i Finland vara skattskyldig. I detta fall hade ingen accis, dvs. tobaksskatt, betalats och ingen skattedeklaration av något slag hade lämnats till Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen var tvungen att fastställa hur mycket tobaksskatt som undvikits i samband med snuslasten och som nu skulle betalas av ungdomarna. 

Skatteförvaltningen har fastställt ett genomsnittligt detaljhandelspris för snus, som den använder för att fastställa hur mycket skatt som undvikits. Tyvärr för ungdomarna är detaljhandelspriset för snus i Finland betydligt högre än i ursprungslandet Sverige, vilket innebär att skattebeloppet ofta också är ganska högt. Skattebeloppet påverkas inte på något sätt av den skattskyldiges inkomstnivå eller förmögenhet. Skatteförvaltningen ålade Eero och Nina att betala tobaksaccisen solidariskt, vilket innebar att Skatteförvaltningen ansåg att båda var lika ansvariga för innehav och transport av snuslasten, och att båda därför också var ansvariga för att betala tobaksaccisen. Enligt solidaritetsprincipen kan Skatteförvaltningen därför ta ut tobaksaccisen i sin helhet hos en av dem. Om skulden indrivs från en person över dennes egen andel, har den som betalat skulden rätt att återkräva sin egen andel från den andra gemensamt ansvariga personen med dröjsmålsränta. Redan detta verkade orättvist, i synnerhet för Niina, och känslan blev ännu starkare när ungdomarna hörde om mängden tobaksaccis som påfördes dem. Skatteförvaltningen ansåg att i detta fall uppgick skatterna som undvikits till hela 41 700 euro. Beloppet bildades enligt följande: 

Eero och Niina hade varit i besittning av totalt 99 360 gram snus. Det genomsnittliga detaljhandelspriset för snus som fastställts av Skatteförvaltningen var vid denna tid 0,7 euro/gram, vilket innebar att detaljhandelspriset för hela lasten var 69 552 euro. Tobaksaccisen är 60 % av detta detaljhandelspris, vilket ger lite över 41 700 euro. Dessutom fortsatte Eeros och Niinas fall hela vägen till straffprocessen, men redan i detta skede stod det klart att oavsett vad som hände i domstolen vilade en ganska betydande skatteskuld nu på de ungas axlar. 

Eero och Niina chockades av Skatteförvaltningens beslut. Eero ansåg att mängden tobaksaccis som påfördes var alldeles för hög, eftersom snusets ursprungliga pris i Sverige var betydligt lägre, och att skatten som påfördes inte alls var i linje med priset. Eero förstod inte heller hur han kunde vara skyldig att deklarera eller betala någon form av skatt på snuset, eftersom det inte var hans egendom på något sätt. Han fungerade ju bara som en mellanhand, och han kunde absolut inte ha vetat om skatter hade betalats för snuset eller om något hade deklarerats eller inte. En av grunderna till Skatteförvaltningens beslut var att snuset tydligt var avsett för kommersiella ändamål på grund av den stora mängden, men Eero förnekade även detta. Enligt honom kunde han inte ha vetat för vilket ändamål snuset var avsett med den information han hade. Niina var ännu mer förbannad över beslutet. Hon betonade att hon inte hade något att göra med snuset. Enligt Niinas egen åsikt var hon en oskyldig åskådare som bara hade följt med som resesällskap för sin pojkvän – så hur kunde hon hållas ansvarig för att betala tiotusentals euro i skatt? Vad hade hon gjort? 

Under förhören påpekade Eero och Niina också att försäljning av nikotinprodukter var helt vardagligt bland ungdomar. Deras skola hade redan länge haft så kallade “vapedealer”, det vill säga ungdomar som beställde e-cigaretter från utlandet och sålde dem vidare till sina skolkompisar till ett flerdubbelt pris. För Eero och Niina var denna handel med e-cigaretter och till exempel nikotinpåsar så vanlig att de inte ens såg något fel med den – varför var situationen annorlunda när det var frågan om snus? Ungdomarna tyckte att det var orättvist att de straffades, när den här typen av verksamhet var helt vanlig bland barn och ungdomar. Myndigheterna var naturligtvis intresserade av vad Eero och Niina hade att säga om saken, eftersom alla de produkter som nämndes av ungdomarna också var föremål för tobaksaccis, och deras försäljning och innehav kunde mycket väl leda till likartade skatter. Eero och Niina hade tänkt att de skulle göra sin egen situation lättare genom att berätta hur vanlig sådan verksamhet var, men de lyckades endast påvisa att varken de själva eller andra ungdomar som sålde tobaksprodukter alls förstod hur allvarliga saker det egentligen handlade om. Till exempel är det lagligt att importera snus och e-cigaretter för personligt bruk inom gällande gränser, men att sälja dem är brottslig verksamhet, vilket enligt Eero och Niina uppenbarligen inte var känt för alla, eller åtminstone hade det varit lätt att inblanda sig utan att tänka på saken desto mer, eftersom så många andra också höll på med det. 

Som sagt fortsatte Eeros och Niinas fall hela vägen till straffprocessen. I situationer som liknar deras kan åtal väckas för grovt skattebedrägeri, smuggling, eller alternativt för olaga befattningstagande med infört gods. Kriterierna för grovt skattebedrägeri är strävan efter avsevärd ekonomisk vinning samt särskild planmässighet, och straffet för det är ett fängelsestraff på minst fyra månader och högst fyra år. En person som gjort sig skyldig till smuggling anses ha antingen importerat eller exporterat varor vars införsel eller utförsel är förbjuden och som förutsätter tillstånd från myndigheterna. En person som har handlat på detta sätt kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Olaga befattningstagande med infört gods innebär att dölja, anskaffa eller förmedla egendom som importerats på ett brottsligt sätt, och straffet för sådan verksamhet kan vara antingen böter eller fängelse i högst ett år och sex månader. Som ofta i liknande fall, fick Eero och Niina vänta länge på domstolens beslut. Rädslan och ångesten som väntandet medförde var närvarande varje dag tills domen äntligen avkunnades några år senare. Eero dömdes slutligen för olaga befattningstagande med infört gods, medan Niina dömdes för olaga befattningstagande med infört gods som ung person på grund av sin minderårighet, eftersom det ansågs att båda hade kännedom om att snuset de levererade inte hade kommit lagligt till Finland. Domstolen fann att ungdomarna inte hade varit inblandade i att organisera den olagliga importen av snuset, varför domarna som avkunnades mot dem var ganska milda: Eero dömdes till 70 dagars villkorligt fängelse, och Niina dömdes till 30 dagsböter. 

Eero och Niina kunde inte förstå sina straff. De hade tänkt att det var en struntsak: ta snuslasten från punkt A till punkt B. Det gör ju hur många människor som helst varje dag! De unga hade ingen aning om att de kunde hamna i så stora problem för en så liten tjänst. En skatteskuld på över 40 000 euro innan någondera av dem ens hade blivit student? De kunde inte låta bli att undra hur i hela friden de skulle klara av att betala en sådan summa, eller hur domarna som de fått skulle påverka deras sysselsättningsmöjligheter i framtiden. Framtiden såg plötsligt mycket dystrare ut – allt på grund av ett enda dåligt beslut. 

Förutom att det importeras nästan 15 miljoner snusdosor till Finland för eget bruk varje år har Tullen uppskattat att snussmugglare i Finland årligen genererar intäkter på cirka 50–70 miljoner euro. Naturligtvis ser statskassan inget av detta i form av skatter, eftersom försäljningen av snus utan undantag sker svart. Det så kallade ”snusrallyt” och därmed antalet beslag gjorda av Tullen kollapsade efter att försäljningen av nikotinpåsar i Finland avreglerades på våren 2023. Regeringen beslutade emellertid att införa tobaksaccis på nikotinpåsar från början av 2024, vilket innebär att priserna på dessa stiger betydligt. Detta kan mycket väl leda till att nikotinpåsar snart kommer att vara en populär importvara på gränsen mellan Finland och Sverige, på samma sätt som snus är nu. Det är ändå bra att komma ihåg att importen av dessa, som en produkt som är föremål för tobaksaccis, kan leda till betydande skatteskulder. 

Om en deal låter för bra för att vara sann borde alarmklockorna ringa, eftersom det inte finns något sådant som lätta pengar. Acceptera därför inte olagligt importerade tobaksvaror för vidareförmedling, och beställ eller hämta dem inte själv från utlandet för kommersiella ändamål. Enbart innehav av accisbelagda varor kan göra dig skattskyldig, och i värsta fall kommer skatteskuldens verkningar att överskugga resten av ditt liv.  

Du kan kontrollera de aktuella importrestriktionerna för tobaksvaror för eget bruk på tulli.fi. Om du upptäcker olaglig handel med tobaksvaror i din omgivning, kan du tipsa myndigheterna anonymt. Du hittar tipskanalen på Skatteförvaltningens webbplats med sökorden ”Ge tips om skattefusk”.