Penningbrott -podcastens textversion 3/3

Detta podcastavsnitt består av flera verkliga fall, som har kombinerats till en fiktiv berättelse. I avsnittets produktion har använts bakgrundsmaterial, från vilket ursprungliga källor samt uppgifter som hänvisar till verkliga personer och fall har ändrats för att skydda personernas integritet. Det här avsnittet diskuterar farorna med lätta pengar – existerar “lätta pengar” överhuvudtaget? Hur kan en vanlig ung människas liv förvandlas av en spännande och ytligt sett ofarlig, men ogenomtänkt väntjänst, när allt inte går som planerat? I avsnittet får du höra hur praktiskt taget vem som helst kan bli inblandad i ett brott oavsiktligt. Vad kan ett vänligt försök att hjälpa någon annan leda till i värsta fall? Detta är podcasten ”Penningbrott”. 

Roope var i tjugoårsåldern och hans liv var inte riktigt som taget ur läroboken – i själva verket tvärtom.  

Roopes far lämnade Roopes mor omedelbart efter att han fick besked om att hon var gravid, och det satte den ensamstående moderns ork verkligen på prov ända från pojkens födelse. Modern gjorde sitt bästa för att garantera sin son det bästa möjliga livet och jobbade på flera olika arbetsplatser nästan dygnet runt, vilket betydde att när modern var borta var Roope tvungen att lära sig att ta hand om sig själv redan som mycket ung. Att börja skolan underlättade inte heller Roopes trångmål. På grund av ständiga sjukdomar under barndomen hade Roope förblivit mycket liten till växten, och han fick höra om det hela tiden i skolan. De andra barnen hånade Roope ständigt, och det enda som pojken kunde hitta på i situationen var att försvara sig med våld. Med den lösningen fick Roope inte egentligen över några vänner på sin sida, men med tiden gav den honom ett visst rykte, vilket garanterade att de andra lämnade Roope i fred. Den här osäkra tonårspojken gömde sig under en hård yta och tillbringare mycket tid ensam, spelade på datorn i sitt rum. Snart hittade han underhållning i webbens djup, och den upptog hans liv och, till slut, förstörde det. Roope började spela hasardspel. Roope var då ännu minderårig, men han hittade ett kryphål i systemet för en webbplats som tillhandahöll hasardspel. Roope lyckades ljuga om sin ålder, och innan han ens märkte det hade nätpoker och kasinospel tagit över hans fritid. Roopes spelande blev patologiskt: risken förknippad med spelandet och särskilt möjligheten att vinna jättepotter var beroendeframkallande och fick dopaminet, ett hormon som ger en känsla av njutning, att rinna. Som ofta dock är fallet blir man utan jättepott, men lockad av mindre vinster vräker spelaren ut mer och mer pengar på spelen. Så gjorde också Roope. När hans egna pengar tog slut spelade han först i smyg med pengar som hans mor hade tjänat genom hårt arbete och övergick snabbt till snabblånsvärlden. Roope fick dock fortfarande vänta på jättepotten, och eftersom han hade blivit utanför arbetslivet hade han ingen möjlighet att betala ens de ständigt växande räntorna på sina lån. I tjugoårsåldern märkte Roope plötsligt att han hade enorma skulder. Bankkontot var tomt och skrivbordslådan full av brev från utsökningen, och Roope visste inte längre vad han borde göra. När den unga mannens telefon sedan ringde en tisdagseftermiddag blev det en verklig räddning för Roope. 

I andra ändan av tråden var Tommi, en något äldre man som Roope hade träffat via gemensamma bekanta. Tommis verkliga motiv för samtalet blev snabbt klart för Roope. Tommi, som var mycket medveten om Roopes desperata situation, erbjöd Roope en möjlighet att tjäna goda pengar med praktiskt taget obefintlig arbetsinsats. Som man kan gissa var Roope idel öra efter han hörde detta. Tommis anvisningar var mycket enkla: 

“Gå till banken. Öppna ett konto och skaffa också nätbankskoder. Inom den närmaste framtiden kommer en person att fråga efter de där koderna, och då ska du överlåta dem till den här personen.” 

Först trodde Roope knappt sina öron. Var det verkligen allt? Det hela lät rent av löjligt lätt, och ett ögonblick funderade Roope på vad det anförtrodda uppdraget egentligen innebar – vad kunde det vara fråga om? Roope litade dock på Tommi och trodde att mannen inte önskade honom något illa, så han glömde sina misstankar och svarade ja till Tommis erbjudande. Männen kom överens om att träffa på den lokala krogen för att diskutera detaljerna närmare. 

”Det är väl inte så farligt om man bara öppnar ett bankkonto”, tänkte Roope för sig själv. Denna tanke skulle spöka i hans fantasi flera gånger i framtiden. 

Skatteförvaltningens skatterevisor Elina var känd för sina skarpa ögon. Tio fingrar räckte längre inte till att räkna de fall där Elina genom sin egen verksamhet hade bidragit till att utreda skattebedrägerier och bekämpa grå ekonomi. I Elinas arbetsbeskrivning vid bekämpning av grå ekonomi ingick övervakning av att de anmälningsuppgifter som företag lämnade till Skatteförvaltningen var korrekta, och inom ramen för detta gjorde hon bland annat skatterevisioner i företag. I samband med skatterevisioner försöker revisorn utreda bland annat om de anmälda uppgifterna om betalda skatter på företagets försäljningar, anskaffningar och affärsverksamhet är korrekta. Det var just denna uppgift som Elina höll på att utföra, då ett aktiebolags rätt speciella mervärdesskattssituation väckte hennes uppmärksamhet. 

När det gäller företag fungerar ju mervärdesbeskattningen så, att om till exempel en småföretagare vill sälja självgjorda armband till ett pris på 50 euro/stycke, lägger hen till en mervärdesskatt på 24 procent (obs: från och med den 1 september 2024 är den allmänna momssatsen 25,5 %) i styckepriset, varvid det totala priset på produkten blir 62 euro. Denna mervärdesskatt på 12 euro ska företagaren dock redovisa till Skatteförvaltningen i sin helhet, med undantag av om företagaren har gjort anskaffningar som främjar den egna företagsverksamheten, dvs. köpt produkter eller tjänster så att säga ”för företagets eget bruk”. Låt oss föreställa oss att företagaren har köpt utrustning för att framställa smycken i ett detaljhandelsföretag på 41 euro, varav 8 euro är mervärdesskatt. När företagaren lämnar momsdeklarationen får hen alltså dra av denna mervärdesskatt på åtta euro i de köpta varornas pris från den mervärdesskatt på tolv euro som ska redovisas för försäljningen. I detta fall redovisar företagaren alltså fyra euro i stället för tolv euro till Skatteförvaltningen.  

I momsdeklarationerna från det aktiebolag som Elina undersökte fanns mer skatt som skulle avdras på grund av inköp än mervärdesskatt som skulle betalas för försäljning, vilket betydde att det hade uppstått negativ mervärdesskatt för företaget. En sådan situation är mycket möjlig och betyder helt enkelt att Skatteförvaltningen återbetalar en summa som motsvarar denna negativa mervärdesskatt till den skattskyldige. I detta fall tyckte Elina dock att det var intressant att beloppet på den skatt som skulle återbetalas var rätt stort: 35 000 euro. För att företaget ska vara berättigat till en sådan återbetalningssumma ska beloppet på dess inköp utan mervärdesskatt uppgå till nästan 150 000 euro. På grund av de tvivelaktiga momsuppgifterna ansåg Elina att det fanns skäl att undersöka saken närmare. Resultatet av Elinas separata förfrågningar var ovedersägligt: det hade aldrig gjorts några anskaffningar från företagets konto. På bankkontot fanns inte heller några som helst tecken på att man skulle ha betalt försäljningsinkomster till kontot eller bedrivit någon annan affärsverksamhet via kontot. Förutom återbetald mervärdesskatt från Skatteförvaltningen var den enda prestationen på kontot som eventuellt var anknuten till affärsverksamhet en betalning på grund av en ändringsanmälan till Patent- och registerstyrelsen. Redan då var Elina säker på att det var något grundläggande svekfullt med företagets verksamhet. Det verkade som att företaget inte bedrev någon som helst affärsverksamhet, utan alla tecken tydde på att det enda syftet med företagets existens var att lura Skatteförvaltningen på momsåterbäring. Senast då Elina märkte att de återbäringar som hade betalats på bankkontot antingen hade tagits ut som kontanter eller överförts utomlands utan undantag på samma dag som återbäringen hade betalats, visste hon att det var fråga om ett skattebedrägeri. Därför gjorde Skatteförvaltningens brottmålsövervakare en brottsanmälan till polisen om misstänkt skattebrott samt ett eventuellt bokföringsbrott i anslutning till skattebrott, och undersökningen av fallet övergick till polismyndigheten.  

Under Skatteförvaltningens skatterevision och polisens förundersökning kom det fram att företaget hade införts i momsregistret endast för att ta ut obehöriga återbäringar. Momsdeklarationerna konstaterades vara falska, företaget hade ingen affärsverksamhet och kunde således inte heller ha anskaffningar för skattepliktig affärsverksamhet. Dessutom kunde ingen av de personer som hördes i ärendet berätta någonting om företaget som skulle ha förklarat allt detta.

Det var en torsdagsmorgon när Roope, som övernattade hos sin mor, vaknade av dörrklockan. Roope vände sig på andra sidan, drog täcket över huvudet och hoppades att den som stod bakom dörren skulle sticka med detsamma. Till Roopes förargelse ringde dörrklockan snart på nytt och sedan en gång till – det var klart att gästen inte skulle ge upp. Den yrvakna Roope steg upp och släpade sig fram till dörren. När Roope öppnade dörren var han blixtsnabbt helt vaken, eftersom han till sin överraskning upptäckte två poliser bakom dörren. Poliserna sade att de redan i flera dagar utan framgång hade försökt få tag på Roope. Nu var situationen den att det var bäst att Roope åkte med dem till polisstationen för att reda ut saker. Det var redan flera månader från diskussionen mellan Roope och Tommi, och Roope kunde inte låta bli att fundera på om polisernas oväntade besök hade någonting att göra med den. 

I förhöret fick Roope veta att han var den ansvariga personen i det aktiebolag som kom fram i Skatteförvaltningens revision. Ett gammalt aktiebolag hade gjort en ändringsanmälan till Patent- och registerstyrelsen, och enligt den ägde Roope, som var i tjugoårsåldern, hela aktiestocken i bolaget. Som bilaga till anmälan fanns ett protokoll över en extraordinarie bolagsstämma, där det stod att Roope hade blivit vald till ordinarie ledamot i styrelsen. Roope blev helt förvirrad. Vad var det för ett aktiebolag och en styrelse poliserna talade om? Roope visste ingenting om att han skulle ha varit med i något företags verksamhet, speciellt inte i någon ansvarig ställning, och den ändringsanmälan till Patent- och registerstyrelsen som polisen hade i sin besittning var inte gjord av honom. Polisen berättade för Roope att den person som har utsetts till ett aktiebolags ansvariga person, som i detta fall obestridligt enligt alla handlingar var Roope, ansvarar för bolagets verksamhet och är således också skyldig att sköta till exempel bokföringen och finansförvaltningen på behörigt sätt. I detta fall hade man tydligt inte gjort så, och poliserna sade till Roope att han nu var misstänkt för att ha lurat på momsåterbäringar, det vill säga skattebedrägeri. Roope försökte övertyga poliserna om att det inte var han som hade gjort ändringsanmälan enligt vilken han var ansvarig för bolaget, men tyvärr hade polisen bevis som visade annat. Inloggningen i Patent- och registerstyrelsens tjänst hade gjorts med Roopes personliga nätbankskoder. Nätbankskoder är idag som en människas elektroniska fingeravtryck, och de används i många tjänster uttryckligen för att säkerställa identiteten. Det är inte möjligt att använda nätbankskoder utan att den person som ansökt om dem har genomgått stark autentisering. Därför var polisen helt säker på att bankkoderna tillhörde Roope. Utan vattentäta bevis på några andra personers delaktighet var myndigheterna som undersökte fallet tvungna att utgå från att den person som hade loggat in i Patent- och registerstyrelsens tjänst och gjort ändringsansökan var Roope. Senast då började Roope inse att han verkligen var illa ute. Han förstod att Tommis erbjudande om att tjäna ”snabba pengar” egentligen var en välplanerad intrig och fälla, genom vilken påföljderna för den brottsliga verksamheten kunde skjutas på Roope samtidigt som de verkliga gärningsmännen kom undan alldeles för lätt. Roope tyckte att det var bäst att berätta allt han visste för polisen. 

Roope berättade att han hade träffat Tommi på en restaurang där Tommi först hade upprepat sina ursprungliga anvisningar: öppna ett bankkonto, använd det inte och överlåt på begäran dina nätbankskoder vidare. På krogen hade Tommi dock gett ytterligare anvisningar. Tommi hade sagt att det skulle komma pengar på kontot en gång i månaden, och när detta hände skulle han meddela Roope om det. Sedan var det Roopes uppgift att ta ut pengarna på en bankautomat i kontanter och leverera dem till Tommi. Tommi hade också lovat att Roope skulle få behålla en viss andel av varje uttag och på så sätt förtjäna snabba pengar. Roope tyckte att planen lät idiotsäker, och han hade aldrig ifrågasatt till exempel varifrån pengarna kom till bankkontot – han hade bara robotaktigt följt anvisningarna. Roope hade tagit ut pengar en gång i månaden, det vill säga alltid när momsåterbäringarna hade betalats på kontot, och hans totala lön för operationen var 1 500 euro. Det låter kanske inte som ett särskilt stort belopp, men för Roope som hade ekonomiska problem var det mer än tillräckligt – särskilt med tanke på hur liten arbetsinsats det krävde. Nu när han satt i polisens förhör, såg Roope saken ur en annan synvinkel. 

Polisen förhörde Roope flera gånger under de följande dagarna, och mycket snabbt blev det klart för undersökarna att Roope bara var en ”småhandlare” i fallet och hade blivit hänsynslöst utnyttjad. Men när polisen försökte fråga Roope om den person till vilken han hade gett sina nätbankskoder och levererat pengarna, kunde Roope inte berätta mycket mer om saken. I samband med varje uttag hade Roope fått ett samtal från Tommi, och Tommi hade sagt att Roope skulle vara på en viss plats en viss tid. Där hade alltid en på förhand okänd man i fyrtioårsåldern med ett mycket alldagligt utseende väntat på Roope, och utan några onödiga frågor hade Roope överlåtit pengarna till mannen. På samma sätt hade man handlat i fråga om att överlåta nätbankskoderna. Polisen hade sina egna misstankar om det faktum att Roope verkligen inte hade vetat något mer om saken. Kanske vägrade han berätta närmare om de personer som var involverade i saken eftersom han var rädd för konsekvenserna om han tjallade. Kanske hade Roope berättat om Tommi av tvång för att rädda sitt eget skinn och för att visa att det inte var hans plan. Men kanske hade han senare övervägt att i detta fall var en dom ett bättre alternativ än att avslöja huvudgärningsmännen. Det här, och det faktum att organiseringen verkade vara noggrant planerad på förhand och mycket komplex fick polisen att misstänka att det mycket sannolikt var en kriminell organisation bakom det hela. Det var verkligen inte första gången som personer i stil med Roope, skuldsatta, lättlurade eller på andra sätt desperata, och unga som inte fullt förstod vad de gav sig in på och konsekvenserna för sina gärningar, föll offer för organiserad brottslighet. Roope och andra som hamnat i liknande situationer kallas ofta för bulvan. Det är fråga om en indirekt företrädare som till exempel ingår ett avtal i sitt eget namn men för en annan persons räkning, och då har den så kallade huvudmannen bestämmanderätt. Bulvaner är ofta inte medvetna om eller tar inte i beaktande att ansvaret i ett avtalsförhållande i första hand gäller den som ingått avtalet, det vill säga bulvanen själv. Genom att utnyttja mellanhänder eller ”småhandlare” såsom Roope försöker kriminella organisationer dölja de spår som leder till de verkliga skyldiga eller operationernas ledare. Ofta finns det minst tre instanser involverade i brottslig verksamhet av den här typen: praktiska aktörer, mellanhänder och en part som drar ekonomisk nytta. Oftast har aktören på gräsrotsnivån inte en aning om vem som leder verksamheten och vem som drar nytta på hens bekostnad. Detta gäller antagligen också för Roopes fall. I denna operation var det uttryckligen Roope som fick bära den tyngsta bördan och allt ansvar, det vill säga göra det praktiska arbetet, ta ut pengarna och förmedla dem. Man tror att Tommi fungerade som en mellanhand i planen, det vill säga han var en länk mellan Roope och, sannolikt, organiserad brottslighet. 

För Roope var det beklagligt att även om polisen kunde påvisa att det fanns ett maskineri mycket större än Roope bakom operation, eliminerade det inte Roopes ansvar. Han hade på egen hand öppnat ett bankkonto, vidarebefordrat sina nätbankskoder och behållit sammanlagt 1 500 euro av de uttagna pengarna. Roope skulle sedan få lida av konsekvenserna av vad han gjort.

Efter polisens undersökning övergick fallet till åklagaren för åtalsprövning, varifrån det skulle övergå till tingsrätten, om åklagaren ansåg det nödvändigt. I fall som motsvarar Roopes kan benämningen på åtalet vara till exempel medhjälp till skattebedrägeri eller penningtvätt. Oftast döms den person som konstaterats skyldig till att betala skadestånd till Skatteförvaltningen eller att förlora den skattenytta hen tjänat till staten, och ersättningskravet bestäms utifrån det verkliga skattebelopp som undgåtts. Ansvaret för att betala skadestånd faller uttryckligen på den person som utövat bestämmanderätt i bolaget, som i detta fall, åtminstone enligt handlingarna, var Roope.

Tingsrätten ansåg att Roopes handlingar uppfyllde brottsrekvisitet för uppsåtligt penningtvättsbrott och han konstaterades skyldig. Ett penningtvättsbrott måste alltid föregås av ett brott genom vilket egendom har förvärvats olagligt, och den som tar emot, använder, förmedlar eller innehar egendom som förvärvats genom brott eller nytta från den gör sig skyldig till penningtvättsbrott. I Roopes fall var det uppenbart att trots att den unga mannen inte själv var hjärnan bakom momsfifflet, hade han både tagit emot, förmedlat och använt pengar som förvärvats genom skattebedrägeri, vilket gjorde honom skyldig. Roope dömdes till fem månaders villkorligt fängelsestraff och dessutom skulle han som skadestånd som baserar sig på brott betala 1 500 euro till Skatteförvaltningen. Ett sådant skadestånd är indrivningsbart i 20 år från meddelandet av domen i det fall att den ersättningsskyldige dömts till fängelsestraff. Detta villkor gäller i Roopes fall, vilket innebär att de pengar som han tjänat genom brottslig verksamhet kommer att spöka för honom ända fram till att han är fyrtio, om han inte lyckas betala skadeståndet till Skatteförvaltningen före det. Roope fick alltså sitt straff trots att polisen visste att han verkligen inte var den som organiserade operationen. Roopes situation skulle ha kunnat vara ännu värre, om polisen inte hade kommit huvudgärningsmännen på spåren – Roopes namn stod ju i aktiebolagets handlingar. När Roope överlät sina nätbankskoder kunde han inte föreställa sig konsekvenserna för sin gärning, en gärning som han trodde var så obetydlig. En tanke ekade i hans huvud efter avkunnandet av domen: 

”Det är väl inte så farligt om man bara öppnar ett bankkonto.” 

Roope skakade på huvudet och sade till sig själv: 

“Visst är det farligt.”

Trots att Skatteförvaltningen har flera olika verktyg för övervakning och man övervakar till exempel momsåterbäringar varje dag, är systemet tyvärr inte vattentät. Nuförtiden finns det redan rätt effektiva åtgärder för att förebygga momsbedrägerier, men ändå förlorar Finland cirka 30 miljoner euro på grund av dem varje år. Ibland faller också ärliga och rejäla företagare offer för momsbedrägerier, när de omedvetet bedriver handel med momsbedragare som bedriver grå ekonomi. I situationer där motparten inte redovisar sin mervärdesskatt på behörigt sätt kan en ärlig företagare vara tvungen att också betala den andra partens mervärdesskattsandel, det vill säga företagaren förlorar i praktiken momsavdraget för produkten eller tjänsten hen skaffat. På Skatteförvaltningens webbplats finns en lista över kännetecken som bör vara en larmklocka när de dyker upp.  

Roopes fall är ett utmärkt exempel på hur det att man bara öppnar ett bankkonto, överlåter sina nätbankskoder till en annan och tar ut pengar kan leda till en brottmålsdom, även om man inte själv som en aktiv gärningsman deltog i bedrägeriet. När du överlåter ditt konto, ditt bankkort eller dina nätbankskoder till en annan person, kan du aldrig vara helt säker på vad denna person kommer att göra med dem eller i vilket syfte hen kommer att använda dem. Det är särskilt riskabelt att vidarebefordra nätbankskoderna, eftersom det i praktiken är fråga om ditt elektroniska identitetsbevis, och då är allt det som den andra personen gör med dina koder förknippat till dig, och i princip är det du som bär ansvaret för den andra personens handlingar. Det finns inte några ”snabba pengar”, utan om erbjudandet låter för gott att vara sant, är det sannolikt precis det. Dessutom är det bra att komma ihåg att rättegångsförhandlingen för ett ekonomiskt brott i värsta fall kan ta flera år. Förhandlingstiderna för sådana icke-brådskande fall har varit långa redan en lång tid, och nuförtiden är de ännu längre. Ärendet kan alltså förbli oavgjort en mycket lång tid, vilket gör det betydligt svårare att planera framtiden såväl i praktiken som psykiskt. Står du eventuellt inför en fängelsedom och när? Kan domen i framtiden göra det svårt att söka jobb eller att få en studieplats? Och vilken psykisk stress och ångest kan en sådan oavslutad angelägenhet och väntan orsaka? Det är lättast för dig när du säkerställer att du, och endast du, har tillgång till dina personliga sekretessbelagda uppgifter och ser till att du alltid vet vad det är för dokument du undertecknar. 

Nätbankskoder och bankkonton får inte vidarebefordras. Om du ändå har överlåtit dina nätbankskoder till en annan person, är det viktigt att du stänger kontot och nätbankskoderna omedelbart. Om du upptäcker att du, utan din kännedom, har angetts som den ansvariga personen i ett bolag eller medlem i ett bolags styrelse, kontakta Patent- och registerstyrelsen samt Skatteförvaltningen för att reda ut saken.